Älgört
Älgört odlades redan 300 f.Kr. i Grekland, där den användes vid festligheter för den angenäma doftens skull. Växten har genom historien brukats flitigt mot otaliga åkommor, men huvudsakligensom febernedsättande medel. Utvärtes användes den vid insekts- och ormbett samt vid frostskador.
Blommorna har en doft som påminner om honung, och trots att växten inte ger någon nektar, så samlar bin gärna pollen från den. Under medeltiden kallades älgört för « bigräs », och man gned förr in bikuporna med bladen för att bina skulle trivas. Biodlare gnider in sina händer med växten för att göra bina mindre « sticklystna ».
Älgört.pdf
Backtimjan
Backtimjan är känd för sina medicinska egenskaper sedan antiken. Det är de blommande grenarna som används. Dom innehåller huvudsakligen eteriska oljor, bitterämnen och tannin (garvsyra). Backtimjan har så många välgörande egenskaper att den skulle kunna ersätta ett helt medicinskåp på egen hand!
Fläcklungört
Fläcklungört har använts sedan antiken för att behandla olika typer av lungsjukdomar.Den innehåller saponiner, vilka är antiseptiska och har slemlösande och lenande egenskaper. Den kan användas mot bl.a halsont, bronkit och hosta. Bladen innehåller dessutom tanniner (garvsyra) som har en sammandragande effekt och hjälper till att stoppa blödningar. Därför användes förr fläcklungört till att hejda blodiga upphostningar hos tuberkulossmittade.
Stormhatt
Trots sin skönhet så är denna växt en av europas giftigaste. Den innehåller ämnet aconitin, en mycket giftig alkaloid, som attackerar nervsystemet och paralyserar olika vitala delar i kroppen. Inom medicinen har växten använts såväl invärtes som utvärtes. Invärtes som smärtstillande mot neuralgi och ledinflammationer. Utvärtes ströks den på som salva vid ytliga sår. Idag används den väldigt sällan på grund av de risker en eventuell överdosering medför.
Gullgentiana
Det är främst roten och den tjocka jordstammen från äldre plantor som används inom fytoterapi. Bland de aktiva substanserna finns framförallt bitterämnen, tanniner och eteriska oljor, vilka ger den en mycket besk smak. Den stimulerar den naturliga magsaftbildningen och är bra för matsmältningen. Den används således vid behandling av mag- och tarmbesvär, leveråkommor samt gallblåsebesvär.
Slåttergubbe
Slåttergubbe, eller Arnika, är mycket populär inom farmakologin. Den används framförallt utvärtes, och läkare bör rådfrågas före all invärtes användning. Växten innehåller eteriska oljor som är antiinflammatoriska, och som stimulerar blodflödet i muskulaturen. Slåttergubbe används som salva, till omslag eller tas som tinktur för att lindra vid träningsvärk, stukningar, svullnader, blodutgjutningar mm.
Stenros, Nyponros
Stenros innehåller flavanoider, en värdefull antioxidant som förstärker kroppens immunförsvar. Den innehåller även pektin som hjälper till att sänka kolesterolhalten och stimulerar bukspottkörteln och gallblåsan. Stenrosen är dessutom mycket rik på C-vitamin (15 gånger mer än apelsin ). Avkok på stenrosens nypon är effektiv mot trötthet och förkylning. Den har även en lätt laxativ verkan. Som munskölj motverkar den blödande tandkött och lindrar tandvärk.